Studenterna Milla Eisenhardt, Anna Johnson och Sara Akgül, senast hörda i vår reportageserie Jag är Masthuggskajen, brinner för att skriva. Den 9 juni klockan 12.30 läste de sin poesi från ett fönster i Lagerhuset. Händelsen går under parollen ”Fönsterpoesi”, som pågår varje dag under hela juni på bibliotek och kulturhus runtom i Göteborg. Här är deras dikter.
Milla Eisenhardts dikt ”The waiting room”
As silence comes to bloom, within the narrow waiting room, with plastic toys and dusty plants and glossy magazines
The thought of time disintegrates beneath the flicker lights, blinding every passenger who’s waiting here tonight.
From wonky teeth and little sighs, to old and knowing women’s eyes
From tantrum tears and biting nails, to people bursting out in cheers
From newly painted powder walls to old and creaking stairs, I once was just the lonely girl within the waiting chairs.
Anna Johnsons dikt ”Flickorna sa”
Flickor med vitt vin i ådrorna
Kryper sig längs kärlen under deras hud
Vitt vin nära att spränga pulsådern
Flickor som dricker grönt havsvatten för att glömma ungdomens ömtålighet
Flickor som klipper håret trasigt med nagelsaxar
går längs Göteborgs gator
Glödande med samma melodi
nynnar på rytmiken i höstens ackord
Björkarna föll
Min patologiska ensamhet föreföll flickorna allvarsam
De sa ”ditt hår är fint idag
De sa ”du behöver en ny skog
Jag förflyttar mig från sommaren
De stannar kvar
Jag behöver en ny hemlighet utöver hur denna picknick egentligen är en form av utanförskap
Jag behöver ny sanning som gör ont att säga
Behöver kapa av min ryggrad
För det är där mina lögner ligger
Andas flickornas nikotin
Jag har ljugit och sagt till dom att mina växter dör av ärmen
De sa vill du ha en till
De sa du behöver en ny skog
Jag gömmer mig bakom vintern
Göteborgs gator blir kallare och tystare
och till slut hörs inte trappstegen längre
Vem är jag utan flickor vars ögon är röda
sökandes med blicken mot samma stillsamma vattenfall
De sa du är full av sensommar
De sa du behöver en ny skog
Deras ängsliga melankoli växer sig längs höstens regnande
Smakar på orkidéer
Slår tills händerna faller av
En längtan läser samma dikt
Snurrar i samma form
i ett halvt decennium
Andningen blir snabbare
Dovare
En offergåva i dur
De sa det är försent nu
Det har gått för långt
De sa du behöver en ny skog
Sarya Akgüls dikt ”Sorg Göteborg”
Jag tittar upp på himlen
Snöar det långsamt
Vita snöflingor gör mig varm
medan vädret är kallt
Sen kommer jag ihåg
De vita hår min mamma har
Då blir mitt hjärta kallt
Jag tar spårvagn från Backaplan
Sitter jag bredvid fönstret
Ser jag igen byggfordon på havet
Troligen är det Hisingsbron nära till Nordstan
På kvällen åker jag hem från Brunnsparken
Jag är blyg därför kollar jag på marken
Orden ”kalabalik” kommer från munnen
Den enda ord kan jag använda för förklaringen
Tänker jag om Liseberg, platsen där min gömda barndom
Frågar barnen vad är fel med vuxna?
Stolhet eller fördom
De leker inte längre de bara försöker att vinna
En annan dag vaknar jag på sängen
Hör jag regndroppar
Det gör mig lugn
Sen tittar jag upp på himlen
Himlen är mörk och det ger mig sorg
Men det är vanliga Göteborg