REPORTAGESERIE: Jag är Masthuggskajen. I denna serie träffar vi de individer som bidrar till att ge stadsdelen själ och liv.
Nysopade gator innebär säsong för skateboardåkarna. Att bygga in skejtkulturen i stadsutvecklingen har flera fördelar, menar skejtaren Mateo Cabrejas Bergil. Men vad har staden egentligen att vinna på det? Och vad är en bra skejtstad? Vi sökte svaren under en runda på omdebatterade Esperantoplatsen.
När Mateo Cabrejas Bergil fyllde tio år fick han en resa till Barcelona i födelsedagspresent av sin mamma. Där föll han ordentligt för skejtkulturen. I dag, nästan 15 år senare, ser han fortfarande Barcelona som en av de mest tillåtna städerna när det kommer till att skejta; där finns öppna torg och bra underlag, så som marmor och granit.
Men det finns också svenska framgångsexempel. Gustav Svanborg Edén är Malmö stads egen ”skateboardsamordnare” och fungerar som en mellanhand mellan skejtarna och staden i olika frågor, för att på bästa sätt integrera kulturen i stadsutvecklingen. Det har gett resultat, ser Mateo Cabrejas Bergil.
– Malmö är uppskattat av skateboardåkare världen över och flera stora världsmästerskap har hållits där, säger han. Det är mycket på grund av att staden har samarbetat med oss. Skejtarna har fått vara med och bidra, visa vad som går att göra med öppna torg.
Vi passerar framtida Järnvågsparken, som än så länge är parkering, förbi Lagerhuset och går mot den plats som många gånger varit kärnan i en konflikt mellan åtminstone ett par bostadsgästerer och skateboardåkare. På Esperantoplatsen ramar bänkar in torget. Här finns lite gräs, asfalt och en stjärna i marken. I den är underlaget perfekt, enligt Mateo. Han rullar ljudlöst inom konturerna.
Under vintern har många skejtare hängt i parkeringsgaraget på Andra Långgatan. Eftersom många hallar varit stängda på grund av pandemin, har garaget svämmat över av skejtare. Under den mindre blöta delen av året, som börjar när maskinerna sopar gatorna, är Mateo och hans kompisar kreativa. De gör dagligen sittbänkar och trappor i det offentliga rummet till åkattraktioner. Han ser stor potential i både Järnvågsparken och Masthuggsparken.
– Konflikterna handlar ofta om att det är störigt med skateboardljuden och att åkandet sliter på till exempel bänkar. Det är skejtarna medvetna om. Det är lätta problem att lösa. Genom att skapa rätt underlag från början eller genom att göra bänkarna av material som kommer att hålla i längden blir det inga konflikter. Att skejta är aldrig menat att vara destruktivt. En sten kanske slits ner men tillbaka får staden fysiskt aktiva ungdomar.
Hur kan staden dra nytta av att integrera skejtkulturen i stadsutvecklingen?
– Förutom det jag nämnde, skapas en tryggare och ständigt levande plats. En annan fördel är att skateboardåkning sträcker sig över kön, ålder och etnicitet, och kan bidra till integration. En bra plats kan också göra att ögonen riktas mot Göteborg. Skejtkulturen växer otroligt mycket nu och gör vi rätt, kan vi skapa någonting som får folk utomlands och från andra svenska städer att komma hit.
Mateo har rest mycket med sin skateboard och åkandet har varit ett sätt att upptäcka staden på fler än ett sätt. Genom brädan har han funnit nya bekanta.
– När jag åkt till den lokala Esperantoplatsen i Buenos Aires, har jag träffat andra skejtare direkt, som sedan visat mig en jazzkonsert på kvällen och som jag sedan fått sova hos i tre nätter, eftersom jag inte hunnit fixa något boende. Det är en viss sammanhållning.
Han möter en del fördomar från omgivningen, så som att han skulle vara bråkig. Det är en bild Mateo kallar för gammelmodig. När han själv började skejta var Playstation-spelet Tony Hawk som störst. I dag ser Mateo att skateboardkulturen är på väg mot en ny storhetstid.
– Jag ser nya skejtare varje dag, väldigt många fler tjejer än tidigare till exempel. I dag är det lika vanligt att barn växer upp med en bräda som med en fotboll eller basketboll. Det är viktigt för städer att se skejtkulturen som en tillgång istället för ett problem, för vi kommer inte att sluta åka.
Foto: Sofia Andersson.