Med en stark vision om samhällets väg framåt och bas i vad som har varit skapas ny offentlig konst för Masthuggskajen. Möt Katja Larsson, en av två konstnärer som har vunnit uppdraget om att skapa offentlig konst för Masthuggskajen.

Varför är det viktigt med konst i gaturummet?
– För att uppleva konst på galleri eller museum måste du välja att gå dit. Konsten i gaturummet kan du inte välja bort, därför blir det ett annat sorts möte. Funktionen med offentlig konst är att vara till för tanken snarare än praktiska syften. Även om kulturen inte alltid är praktisk så är den det viktigaste vi har i samhället. Vad lever vi annars för? Offentlig konst kan också bli identitetsskapande för en plats och stad, en destination. En grundläggande tanke jag har kring just skulptur är att syftet är att göra rummet bättre. Det behöver inte betyda att konsten måste vara vacker eller lättsmält. Att göra just gaturummet bättre handlar för mig om att reflektera kring samhället i stort och hur vi kan förbättra det. Jag tycker till exempel att samhället blir bättre av stora, detaljrika skulpturer som berättar något om vår historia och vår samtid. 

Berätta mer om konsten du kommer bidra med.
– Jag utgår alltid från platsen när jag utvecklar idéer för offentliga rum. Masthuggskajen har en otrolig historia i och med att den största delen av den svenska utvandringen till Amerika ägde rum just där. Sedan dess har mycket hänt i det svenska samhället. Det är svårt att föreställa sig utvandringens omständigheter i dagens välfärdssamhälle. Mycket har ju onekligen också hänt i debatten kring migration. Det kändes därför självklart att skapa ett konstverk som påminner om vår egen stora folkvandring och sätter denna sida vid sida med några av nutidens emigrantberättelser. För mig handlar det om att skapa en “vi och vi-känsla” snarare än “vi och dem”. Skulpturerna består av tre stora gestalter i brons i olika skeden av migrationens metamorfos. Gestaltningen är till stor del inspirerad av Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit, men även av samtida berättelser på liknande teman av Suad Ali, Gina Dirawi, Johannes Anyuru och Jonas Hassen Khemiri. Skulpturerna kommer att vara ca 1.5 gånger större än en verklig människa. De kommer också ha hög detaljrikedom. Jag hoppas att skalan och detaljnivån bjuder in till beröring och upplevelser på nära håll. Jag har en teori om att den taktila upplevelsen av textur väcker igenkänning och empati. Där har vi en annan aspekt av konst i det offentliga – till skillnad från på museum så får du röra vid konsten i gaturummet, i detta fall så uppmanar jag till det. 

Vad hoppas du att din konst ska ge för värden och tankar till medborgarna?
– Jag hoppas att påminnelsen om vår egen utvandring kan påverka sättet vi talar om migration idag. För mig är skulpturerna också något av en utopi. Svenska innerstäder är ofta väldigt segregerade, Göteborg är inget undantag. För mig representerar skulpturerna en dröm om ett öppet och mångfaldigt samhälle. Jag hoppas också att att fler läser Utvandrarna och de samtida författare jag nämnt, det är omöjligt att inte bli drabbad av dessa berättelser. Framför allt vill jag att gestaltningen ska vara till för alla, oavsett om man känner igen sig i gestalterna eller inte. 

Hur började ditt eget konstintresse?
– Jag är ett konstnärsbarn och uppväxt i ateljén och på teatern. Det kändes logiskt att jobba med musik så jag utbildade mig till yrkesmusiker, dock kändes det aldrig helt rätt och till slut föll sig fri konst som ett naturligt och självklart val. Jag gick två år på Konstskolan Munka i Skåne. Efter det var livet aldrig sig likt. Jag vidareutbildade mig på Glasgow School of Art och slutligen Slade School of Fine Art i London. Jag bor fortfarande i London men är representerad av Cecilia Hillström i Stockholm sedan 2016 och har arbetat mycket i Sverige med offentliga gestaltningar. 

Och vad betyder konst för dig idag?
– Det är en stor fråga. Det är som att andas, för mig pågår det hela tiden, alla upplevelser är relevanta för konstnärskapet. Inspiration finns överallt så livet blir väldigt meningsfullt. Sen är det otroligt mycket jobb också. Mitt konstnärliga arbete är väldigt brett men det landar alltid någonstans i en viktig berättelse som bärs av en intressant form eller textur. Som min lärare Ed Allington alltid sade; skulptur är att skapa poesi med fysiska objekt. 

Vad är dina favoritskulpturer i staden?
– Det finns många fina skulpturer i Göteborg! Jag tycker mycket om HBTQI-monumentet av Conny Karlsson Lundgren som ligger ett stenkast bort från Masthuggskajen. Drivkraften bakom min gestaltning har dock kommit från en mer negativ upplevelse jag hade när jag gick runt i staden och observerade befintliga bronsporträtt. Göteborg har likt många andra stora städer i världen en ganska skev representation av män gentemot kvinnor, vilket jag upplevde tydligt. Några exempel är de upphöjda Hermerna utanför Sjöfartsmuseet, eller “De fem världsdelarna” vid Järntorget, en omdebatterad skulptur som jag själv upplever som eurocentrisk och kolonial i sitt uttryck. De intryck jag fick under detta besök ledde till att jag gjorde en tabell över stadens bronsporträtt. Jag ville kartlägga vem som skapat statyerna, om de är stora eller små, påklädda eller avklädda. Jag kom fram till att en kvinnlig staty oftast är naken, inte angiven vid namn och liten i skala. Männen är tvärtom: påklädda, stora och namngivna. Genom uppdraget på Masthuggskajen såg jag en möjlighet att jämna ut i obalansen genom att tillföra en ny sorts porträtt. Stora, unika gestalter, ordentligt påklädda för hamnens kyla och blåst. 

Ditt konstverk finansieras genom Enprocentsregeln. Vad betyder den för dig som konstnär?
– Den gör att jag kan genomföra mina idéer i en stor skala och inleda nya samarbeten. När kulturskapare får betalt så får samhället väldigt mycket tillbaka i det långa loppet. För mig kommer detta jobb generera mycket nya tankar som kan leda till framtida konstyttringar. Det är så vi funkar.